Snart är det slut på det här året, och jag tycker att vi säger hejdå tillsammans med en spellista på spotify. Klicka här för att lyssna på det jag har lyssnat på under år 2011. Det är helt galet fint och jag blir helt galet nostalgisk. Och imorgon när jag vaknar skulle jag vilja läsa om erat bästa minne från 2011, det mest romantiska helthjärtat lyckliga. Egentligen får ni skriva hur många som helst, för jag älskar att läsa om sånt.  

Här är ett av mina genom min iphone, när jag var i Berlin med några av dom finaste någonsin:  

KÄRLEK. och jag hoppas att ni får ett fantastiskt 2012.  

Att ligga i en säng och inte ha en aning om hur man reser sig upp och börjar livet. När det inte finns energi till någonting alls. När det är en kraftansträngning att lyfta en arm eller skriva en text på word. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag klarar mig bra utan dig. 

Jag har alltid drömt om kärlek som glittrar. Om kärlek som sliter oss i stycken när det går fel. Om kärlek där det inte är ett alternativ att leva ett liv utan varandra. Om kärlek som får oss att tappa andan. Om kärlek som är trygghet. Om kärlek som finns i filmer. 

Jag har drömt om att ligga raklång i en hall tillsammans, att vakna upp brevid, att bli upphånglad i ösregn, att äta spagetthi i sängen, att bo i sängen, att somna i trygghet, att handla på konsum tillsammans, att äta jordgubbar, att ligga och titta på en stjärnklar himmel, att se på favoritband hand i hand, att dra händer genom hår, längs ryggar. 

Och trots svarta hål, trots bristande energi, och trots ett brokenheart. Trots allt och kanske därför så drömmer jag fortfarande. 

När jag tittar på glee och det sägs att det är det du saknar när du ligger vaken om nätterna, det du saknar just innan du somnar. Att det är det du drömmer om. 

Vad drömmer ni om? För jag drömmer om hopplös romantisk livslång kärlek, flera gånger om. Varje natt. Hela tiden. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte klarar mig utan dig. 

Matilda är en av mina vänner som jag har haft längst. Jag tror inte riktigt på att det finns ord för att beskriva hur hon är som person, men jag har lovat att göra mitt bästa.  

Hon har kanske världens mest välfyllda garderob och om jag någonsin behöver kanske en röd kjol tar hon fram en sån och tusen andra klänningar eller kjolar eller jumpsuites som hon vet att jag skulle vara söt i. Hon lagar helt fantastiskt god vegetarisk mat, är så engagerad politik att hon sitter och lyssnar på det kommunistiska manifestet på sitt jullov om och om igen, hon är en av de mest kreativa människor som jag träffat och hon får mig alltid att må bra oavsett hur heartbroken jag än är.  

Matilda är en person som bryr sig om andra, som hjälper tjejen eller killen som tappar brickan full med mat i matsalen och som upprepar hur bra man är ända tills man inte förstod hur man kunde ifrågasätta det från första början. Hon är den som ständigt borde få kärleksförklaringar riktade till sig.  

Hon lär mig alltid nya saker och är väldigt rolig. Hon säger alltid vad hon tycker och är bäst på att annordna kom-och-drick-te-på-mitt-golv-och-ät-lite-av-mitt-nybakta-surdegsbröd-kvällar.  

Jag tycker om henne så mycket att det inte går att berätta hur mycket det faktiskt är. Hon är en av mina bästa människor och hon ger mig en trygghet som aldrig aldrig kommer gå att köpa för pengar. Och kanske låter det kliché, men det skulle aldrig gå att beskriva på något annat sätt.  

Här är hon, svinsnygg, som vanligt:  

(Jag tror förövrigt att jag inte har ett enda foto då hon faktiskt tittar in i kameran.) 

Det här med rädsla. Att den alltid dyker upp. 

Du kan vara lyckligast i världen för att du äntligen
har, flera dagar i rad, vaknat upp brevid mannen du spenderat månader med att
sönderanalysera, men fortfarande kommer den i kapp. Den där rädslan. Du kan
vara tre dagar ifrån att ta steget ut i världen och pang bom så står han där
och bankar på din dörr. Rädslan. Du kan vara helt säker på att du vet vad du
vill, men så vaknar du upp dagen efter och allt är åt helvete fel. Rädslan för
att misslyckas. 

Jag tror att det är viktigt att alltid komma ihåg att rädsla är ett tecken på lycka. 

Du skulle aldrig vara rädd för att förlora något eller någon som inte kan påverka dig så
mycket att ett liv utan detta just i stunden inte ens är ett alternativ. Och tänk då, när du nästan har det i din famn, när du kan känna det med fingertopparna. När du är i språnget mot lyckan. När det är så nära. Tänk att det bara måste vara okej. Det bara måste vara okej att få vara rädd, men också bara helt okontrollerat lycklig. Det måste vara okej att inte promenera gata upp och gata ner i väntan på att allt ska gå åt helvete. Det måste vara okej att drömma och vara helt hundra procent övertygad om att verkligheten kommer bli exakt så som i drömmen. Det måste vara okej. 

Det måsta vara okej att vara naiv, blåögd, godtrogen. Det bara måste. 

Och om jag får skylla på er, om jag får skylla på världen. Ja, då vill jag det. Jag vill skylla på er, säga att det är ert fel. Det är ni som har tagit min naivitet ifrån mig, som har gjort mig ständigt
beredd på att falla utan att bli fångad. Jag vill riva ner alla murar i världen som förespråkar att inte känna och att ständigt vara på sin vakt. Jag vill att ni sparkar sönder dom murarna med mig. Jag vill att hela världen börjar känna. Jag vill att det ska vara okej att vara naiv och att inte ständigt vara på sin vakt. Jag vill inte gå runt och förbereda mig på olyckliga slut. 

Fuck berlinmuren. 

Fuck ett kanske krossat hjärta. 

Fuck alla murar i världen. 

För, love is all you need. 

Ni vet känslan när man önskar att man kunde bo i en film eller tv-serie? Här kommer iallafall några av mina favoritfilmkärlekspar. Jag önskar att jag vore alla dessa kärlekspar, eller iallafall att jag var en del av dem.  

Allie och Noah i The Notebook 

För att deras kärlek är så innerlig och stark och gränslös och passionerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag älskar hur dom ser på varandra och hur dom bara inte kan vara utan varandra. Jag älskar att dom är olika och jag älskar att dom får varandra i slutet. Jag dör för den kärleken.  

Summer och Seth i O.C 

För att Seth är den mest romantiska nörden någonsin ungefär. För att han vet Summers födelsedag innan dom ens pratat med varandra, för att han döper sin båt efter henne, för att han klär ut sig till spindelmannen och dom hånglar i ösregn.   

För att Summer är den populäraste tjejen i skolan och först inte ens vet vem Seth är och för att hon sedan vill och behöver ha honom så mycket att hon slåss för honom.  

Robert och Francesca i The bridges of Madinson county 

Det är den här sortens kärlek som sliter sönder mitt hjärta, men som samtidigt är så otroligt-detfinnsinteord-fin. Älskar detta.  

Det här är i slutet av filmen när Francesca sitter i bilen med sin man och ser sitt livskärlek i en annan bil. Nervositeten som uppstår när man ser den här scenen för första gången är obeskrivlig. TITTA BARA. (Dock så rekommenderar jag er att inte titta på den här klippet om ni inte har sett filmen, för det borde ni sannerligen göra först.)  

Rachel och Ross i vänner 

Jag tycker om Ross och Rachel jättemycket för att man alltid vet att dom ska vara med varandra. För att det finns en slags trygghet som jag inte kan förklara med ord. För att dom är roliga. För att det är så himla konstigt romantiskt när Rachel kommer in till Ross lägenhet i sista avsnittet, istället för att åka iväg till Paris. Då dör jag kärleksdöden, helt på riktigt.  

Också ser dom så här söta ut, bara det är en anledning till att älska. 

Baby och Johnny i Dirty Dancing 

Dirty dancing är en av mina favoritfilmer någonsin, och det beror mest på att Baby och Johnny inleder en affär när han lär henne att dansa. Det är förbjuden kärlek och det är dans, vad finns det inte att älska????????11!!!!!?!!?????  

Här kan ni även se den sista dansen. <3 och här kan ni lyssna på Dirty dancing's soudtrack, som förövrigt är helt fantastiskt.  

Jag har säkert glömt tusenmiljoner olika kärlekspar som får en att dö kärleksdöden så ni får gärna skriva i en kommentar om era favoriter.  

FRED OCH KÄRLEK.  

När det ibland känns som att det inte räcker att skratta/gråta/prata sönder en vän som förstårförstårförstår precis vad man menar. När dagboksinlägg börjas med att man är för romantisk för världen, för att ja man verkligen har förstått att det är så det är. Känslan av att vilja lägga sig ner på golvet och ta sig för bröstet för att det känns lite som att det inte spelar någon roll hur stora andetag man tar, det kommer fortfarande ingen luft. Eller att vilja slå sönder hela världen och bara sluta bry sig, men att samtidigt undra hur i helvete det går till. Hur kan man sluta bry sig om något som får en att tappa andan. Att skrika håll käften och jag älskar er samtidigt inombords men att vara för nära att explodera/falla sönder i gråt för att klara av det. Att undra hur lycka kan påverka en så här när det bara ska göra en glad. Inte ge andnöd och göra en självantändbar. När man bara måste höra den där rösten. skrika jag saknar dig. skriva du är finast i världen. springa över vägen och kyssa för att det kanske är sista gången man ses. dansa sönder golv. gråta sönder toaletter. krama sönder. och att fortfarande vilja mer. 

När världen inte är tillräcklig förrän man kan ligga tätt tätt intill och andas i takt. När världen inte är tillräckligt stor för all storslagen filmromantik. När världen exploderar under dina fötter. När du känner för mycket för världen. När inget annat är ett valalternativ. 

Det här är en blogg för oss. Välkommen.