När det inte längre finns obesvarade sms och ett hål av ångest inombords. När halva andetag har varit hela så länge att du borde ha glömt bort hur de halva andetagen ens kändes. När dagboksinlägg inleds med det går bra nu. När man är en del av här-sitter-vi-på-ett-café-och-tittar-varandra-djup-i-ögonen, istället för att vilja dö inombords och strypa dom jävlarna som gör det. När det finns en hand att hålla och någon att visa/berätta/blotta allt för utan att ens nästan känna sig naken och exposed. När det inte riktigt spelar någon roll hur liten en nittio-centimeters-säng än är för att den skulle ändå vara för stor för att sova i själv. 

När allt det är, och när allt det finns. Då. 

Blir det genast mycket svårare att se klart. 

Jag har skrivit kanske en miljon texter om olycklig kärlek. 

Jag har skrivit om hur det borde vara värt att behålla sin självrespekt, om hur frågetecken klumpas ihop och tar över en hel värld, om rädsla för att tappa det som man kanske inte ens har. 

Och jag skriver jämt om vad jag drömmer om. 

Om att se stjärnklara himlar tillsammans, om att ligga på ett golv i en trång hall och andas i takt för att det inte spelar någon roll vart man än är bara man får ligga brevid, om att handla på konsum tillsammans, om kärlek som är större än alla världens hav. 

Och vet ni? Igår låg jag på mitt badrumsgolv väldigt väldigt nära och vi kanske inte andades i takt men det var ganska så jävla bra ändå. 

Jag vill bara säga det till er, för ibland så glömmer man bort livet när det är som bäst. Och ibland så tycker jag att det är väldigt väldigt svårt att skriva om. Men ändå. Jag tror aldrig att man får glömma att livet ibland faktiskt bara är kärlek.