När man når en punkt då man bara helt enkelt måste skapa sitt eget slut. När man måste sluta bry sig om andra. När det inte längre går att vänta på sms som aldrig kommer, eller telefonsamtal som aldrig rings. När dagdrömmar måste spräckas sönder, och allt som handlar om honom måste grävas ner i lådor.  

Och även om det bara var något som inte kan sättas på ord, som inte kan kallas för älskling eller vi. Även, trots det och iallafall så är det nu som du får falla ner i en hög och lyssna på valfri nu-är-det-över-musik och bara känna dig trasig och tom, men samtidigt kanske lättad för att du inte längre behöver vänta på det där smset som aldrig kom. 

Och även fast han inte hann se alla dina nya kläder som du köpt, eller även fast han inte hann se förändringarna som du gjort med ditt hår eller i ditt rum eller inne i dig. Och även fast du inte hann säga alla dom där sakerna som du hade planerat att säga nästa gång ni skulle träffas. Även, trots det och trots allt så måste det vara värt det. Det bara måste vara värt att ha kvar sin självrespekt.